Vet doktorn alltid bäst?

Ibland tycker jag det är riktigt jobbigt att veta hur man ska göra. Det är flera gånger som jag har varit orolig över mediciner eller
ordinationer. Speciellt då för mina barns räkning. Som förälder vill man naturligtvis skydda sina barn och ta de beslut som är säkrast i alla lägen. Man undrar om man blint ska lita till vad doktorn säger, dom har faktiskt lång utbildning och stor kunskap. Dessutom så känner man ofta att man "inte har mycket att sätta emot". Det känns mest som att dom tycker att man är "en sån där jobbig hispig mamma" om man ifrågasätter. Samtidigt gnager den där känslan att man borde skaffa sig kunskap så att man kan ta de rätta besluten, inser dock att det är omöjligt att skaffa sig en läkarutbilning för det. Livet är fullt med områden och man kan omöjligt kunna alla för att göra det bästa för sina barn. Man kan helt enkelt inte veta allt. Men ändå..oron och ett sting av dåligt samvete hänger sig kvar när man ändå måste ta beslut. Det har trots allt visat sig att doktorns ord inte alltid har varit det bästa.

När stormen om svininfluensan låg över landet var jag verkligen i valet och kvalet. Vaccin eller inte? Tjatade med Håkan som tyckte att jag skulle bestämma, han har valt inställningen att alltid lita på doktorns ord (han är "en snäll patient"). Jag kände att vaccinet var så snabbt framtaget att jag inte litade på att det var säkert. De slutade med att de större barnen vaccinerade sig, dom bestämde själva eftersom dom är eller iaf. är näst intill vuxna.

Skolan gick till vårdcentralen för massvaccination. Jag följde med. Hade bestämt mig för att M och N skulle få sprutan. Var med när tjejerna fick dom. Allt gick bra och jag gick hem. Sen visade det sig att N hade börjat må dåligt en stund efter sprutan och svimmat. Det var ju SÅ typiskt att jag hunnit gå. Som tur var hade hon ju lilla M med. Även farfar Bengt råkade finnas på plats för att få sig en spruta. Resten av den dagen mådde N riktigt dåligt. Var skakig, febrig, yr, mådde illa och hade en rejält svullen arm. Fy vad dåligt samvete jag fick. När det var dags för spruta nr. 2 så tackade vi nej. Loppan fick inte någon spruta alls och det känns bra.

Så här i efterhand har det ju visat sig att vaccinet Pandemrix faktiskt inte var så säkert. Kort efter vaccinationen i Sverige har den obotliga sjukdomen Narkolepsi ökat mycket, speciellt bland barn. Sjukdomen är allt annat än trevlig. Men utan vaccineringen i Sverige skulle säkert fler ha avlidit, kanske även barn. Så det är som sagt jättesvårt att veta vad som är det bästa.

Igår sattes jag igen i en sån där "detkännsintebra-situation". Janina har ont i sitt ena öra då och då. Hon träffade en doktor som skrev ut "Rinexin". Jag hämtade ut det på apoteket trots att en liten varningsklocka plingade. Läste om biverkningarna i bipacksedeln. Bland de väldigt ovanliga fanns hjärnblödning. Kollade upp det på nätet och hittade flera människor som råkat illa ut i samband med att dom tagit medicinen. I både Usa och Australien är medicinen förbjuden pga. riskerna. Hittade ett annat alternativ, Nasonex. Samma användingsområde men betydigt "ofarligare". Ringde upp läkaren och undrade om vi inte kunde få Nasonex istället. Han menade att hjärnblödning var en väldigt ovanlig biverkning men sa samtidigt att dom undviker att skriva ut Rinexin till äldre. Han skulle självklart skriva ut Nasonex istället.

Visst, sannolikheten att det skulle hända mina barn något, även om jag inte brydde mig ett smack om vad doktorn ordinerar är nog väldigt liten. Men OM det skulle hända, ja det vore bara fruktansvärt. Och hur skulle man kunna leva med sig själv sen.. Nä, då är jag hellre en jobbig och ifrågasättande mamma som vill veta, än någon som bara tackar och bockar för allt. Det låter kanske som att jag ogillar doktorer och inte litar på dom alls. Så är det absolut inte, jag är faktiskt oftast bara en "snäll" och tacksam mamma. Oftast..