Att flyga..

(Googlad bild)

Flygningen till Stockholm förra torsdagen hehe.. Ja det måste jag bara skriva om. Bara att berätta att jag endast har flugit 2 ggr tidigare i livet är ju lite pinigt, men här ska inte stickas under stol. Jag är ingen berest person så är det bara. Så därför tyckte jag ju att det var mer spännande än det stora flertalet som gjorde mig sällskap upp i luften.

Innan så hade jag ju så klart noga läst på om handbagagets tillåtna storlek och innehåll. Håkan tyckte inte att vi skulle ta med någon vanlig väska som vi skulle vara tvungen att stå och vänta på när vi kommit fram. Kameran var ju bara en självklarhet att jag skulle ta med, även ett extra objektiv, extern blixt och laddare. Efter det fanns det inte så mycket plats kvar i mitt lilla handbagage. Underkläder, smink, duschprylar och en bok lyckades jag också klämma ner. Tänkte ok då, köper väl lite nya kläder i storstaden. På hemvägen skulle vi ju åka "nybilen" så då fanns det ju massor av plats.

Som sagt väskan hade packats efter konstens regler med små 1-liters zippåsar till allt flytande innehåll. Var ändå lite nervös där jag stod och min proppfulla väska skulle genomlysas liksom ytterkläderna. Som att man liksom är skyldig till något fuffens. Inte blev det bättre av att larmet fullständigt skrek när jag passerade detektorn. Fick gå avsides och ta av mig skorna och skamset promenera tillbaka i strumporna. H flinade retsamt. Jo, det funkade när jag tagit av skorna =S Tydligen hade jag haft för hotfulla skor. Hmm, jaa kanske att man skulle kunna skada någon med klacken om man riktigt velat..

I mina potentiella vapenskor stod jag sen och väntade på flygplanet tillsammans med Håkan och en massa andra. Alla verkade ungefär lika berörda som om de stått i Konsumkön. Bläddrade i sina gratisexpressen, sa till sina otåliga barn, fipplade med sina telefoner och tuggade tuggummi. Inte jag. Håkan gav mig en del av tidningen han plockat upp, själv läste han sporten. Jag stod vid det höga runda bordet och "läste" men egentligen iakttog jag människorna runt omkring mig i smyg. Tänk om, bara tänk om vi skulle störta. Då var det dom här människorna jag skulle dö tillsammans med.. Kände plötsligt extra värme till hela högen med människor där inne. Bästämde mig sen för att det fick vara nog med sånt.

Framme vid den stora glasväggen ut mot flygplatsen stod ett par barn med sin mamma. Planet hade just kommit in och de kikade nyfiket. Jag frågade H om han inte ville gå fram med mig så vi kunde titta ut. Han tittade upp lite tvärt från sin sportbilaga, höjde snabbt på ögonbrynen och sa lite förstrött "Eh, nä men gå du". Gick fram genom lokalen och ställde mig en bit från de ivriga barnen. Det kändes som att jag hade en stor skylt runt halsen "Snart 40 och tycker det är spännande med ett flygplan!" =D

Nåja vi kom ombord och jag hade än en gång visat min barnsliga spänning när jag fotat planet innan påstigning. Hehe.. Väl inne i planet som kändes extremt tight och fullpackat med folk så övergick oron till spänd förtjusning. Tror att det var endast jag som lyssnade på flygvärdinnans säkerhetsgenomgång och iakttog noga hennes beskrivande gestikuleringar. Barn stojade och gamlingar pratade om sin senaste utlandsresa och jag ville bara ropa "Tyst! Jag hör ju inte!!" Ingen tog fram det lilla säkerhetsbladet som fanns i stolsryggen framför och begrundade efteråt. Jo, en förresten.. Jag frågade H om en bild på bladet, han tittade på mig och log "Relax!". Inte helt nöjd la jag bort mitt blad och försökte få bort locket i mina öron. Tuggummit som jag så noga packat ner låg ju såklart i väskan och inte vågade jag ju börja spänna lös mig och ta ner den.

Förutom de hisnande små luftgroparna eller vad det heter så var allt precis som på en bussresa. Folk pratade, läste och satt och sov, bla. H satt där bredvid mig med halvöppen mun och såg rätt nöjd ut. Även hur många ggr. jag än flyger så kommer jag nog aldrig kunna sova på ett flygplan. Skulle aldrig kunna glömma att jag befinner mig ca 10 000 m över marken och att det skulle göra betydligt ondare om jag föll från luften än när jag snubblar nere på jorden.

Allt gick eftersom jag skriver här så klart bra med flygandet. Även fast jag inte är superrädd för att flyga så kom ett lättande lyckorus över mig när vi landat. Tänkte på Sällskapsresan och undrade hur mycket Håkan skulle skämmas om jag började klappa händerna och hurra =) Jag motstod impulsen och vi promenerade in i den enorma vänthallen, köpte glass och tog en leende bild med mobilen och skickade hem "Nu är vi framme och allt har gått bra".