Sträckläsning..

Igår var vi på Bibblo och lånade böcker. Jag ställde mig i kö för boken "Felicia försvann". Den är skriven av Felicia Feldt, dotter till Anna Wahlgren. Som i sin tur var ansedd som någon slags supermamma på 80-talet och skrev boken "Barnaboken". Nu är hennes barn vuxna sedan länge och dottern Felica skriver i "Felicia försvann" om sin uppväxt. Efter att ha sett henne i en lång intervju i "Efter tio" så blev jag intresserad av att läsa hennes bok. Allt är inte alltid som det verkar.. Men tydligen var jag inte ensam om att vilja läsa den eftersom det var lång kö på boken.

Istället fick boken "Bitterfittan" följa med mig hem.

Beskrivning tagen från Bokus:

" En ful januarimorgon sitter Sara på ett plan till tönt-Teneriffa för en veckas tankepaus. Hon har nämligen insett att hon är bitter trots att hon bara är 30 år. En riktig bitterfitta faktiskt. Det var inte meningen att det skulle bli så här, hon drömde ju bara om kärleken som alla andra. Men nu sitter hon och tänker på alla oförätter som någonsin begåtts mot henne. Tänker på hur lurad hon är av kärleksmyten. Den som får oss att vilja bilda familj. Tänker på alla kvinnor hon känner som, liksom hon, dräneras på energi i familjehelvetet. Ett arv i rakt nedstigande led, från sin rastlösa mammas diskande eksemhänder till Saras nervösa duktighetskomplex.

Bitterfittan är en roman, en självbiografi, ett reportage om identitet, sexistisk socialisering och en av de viktigaste kvinnofrågorna: Hur ska vi någonsin ska kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med dom vi älskar?"

Tala om en bok som rör om. En massa tankar om jämställdhet och kärlek. Och jag kan inte riktigt säga om jag gillar den eller inte. . En del avsnitt innehåller saker att verkligen fundera över och varför samhället tros vara så jämställt mellan könen när det verkligen inte är det. Saker som är så invanda i de flestas beteende att de anses som normala men när man tänker efter egentligen är helt bisarra. Mönster som jag håller med om att det är på tiden att de bryts. En del andra tankar och åsikter som framförs i boken kändes dock väldigt främmande i min värld. Så jag bestämde mig för att jag inte behöver ta ställning "för eller emot" Maria Sveland och hennes åsikter. Jag är lite både och. Men boken var definitivt så intressant så att sänglampan inte släcktes förrän vid halv tre på natten när sista ordet i boken var läst. Lite tråkigt tyckte jag att hennes bitvis ovårdade språk var, det tillförde faktiskt inget. Kändes bara som något slags "jag vill bevisa hur upprorisk och fri jag är". Inte riktigt min grej, det blir bara något störande. Men trots det och att jag inte delar alla hennes åsikter så skulle jag verkligen rekommendera andra att läsa boken. Den väcker en hel bunt med tankar och det är oundvikligt att inte jämföra dom med sitt eget liv. Även saker man iakttagit i sin omgivning utan att riktigt reflektera över bubblar upp. En bok som helt klart lämnar spår och tankar efter sig.

Är det någon av er som läst den, vad tyckte ni i så fall?