Ett ögonblick i tiden...

Igår körde vi ut till Glommers för en liten lördagsutflykt. Vi körde omkring efter igenvuxna småvägar och kikade. Insåg bestört att jag hade glömt kameran hemma. Finns det något mer spännande än gamla förfallna hus, tror knappt det. Vi körde fram till ett vitt gammalt ruckel där det hängde gardiner i fönstren men de hade hängt där så länge att solen blekt sönder dom och de hängde nu i trasor. Ett tomt hus med vackra fönster åt alla håll. På gaveln kunde man se rakt igenom till andra sidan eftersom det var ett stort rum med fönster åt flera håll. Ljuset spred sig som en svag slöja genom hela det tomma rummet.
Det pirrar i kroppen av spänning när man lite otillåtet kikar in genom ett sånt fönster. Man har ingen aning om vad man kan få se.
Strax bakom det vita huset fanns ett än mer spännande hus, riktigt gammalt och näst intill trärent, var nog rött en gång. Riktigt högt tvåvåningshus med pampiga fönster. Massor med små glasrutor på varje fönster. Det här huset skulle jag verkligen velat se för många många år sen. Det var riktigt igenvuxet med stora häggar, björkar och andra träd. Det snåriga höga gräset blötte ner en helt på benen, vi hade ju inte klätt oss för äventyr som det här. Myggorna surrade kring huvudet och Håkan fick ta tjejerna med in i bilen igen medan jag dröjde mig kvar en stund. Jag får så mycket tankar vid ställen som dessa. Drar handen över det torra avflagnade träet på husväggen och undrar över människorna som funnits här en gång. Vilka var det, hur såg dom ut, var de lyckliga, vad gömde deras livshistoria...?
Spännande vemod, fantasierna flyger iväg. Såg barn dagens ljus för första gången här inne, såg en man in i sin kvinnas ögon med leende kärlek, spred sig doften av nybakat bröd medan en mamma stod lutad mot köksbänken i sitt förkläde, barnskratt och bara små fötter som sprang och jagade varandra runt runt som det går att göra i gamla hus, mamman som stannar uppe länge och i ett svagt sken syr det sista på lillflickans finklänning, mannen som trött tidigt på morgonen drar på sig arbetsstövlarna och måste ut i bitande kyla. Jag skulle kunna stå kvar länge men snart hörs rop från bilen. Bara att komma tillbaka till 2010, hoppa in i bilen och spänna fast bältet. Tankarna hänger sig kvar en stund men bleknar ju längre ifrån vi kommer..

(Bilderna är från en anan plats, där var allt öppet men så förfallet att jag inte vågade mig in för rasrisken)