En extra farfar..

Ända sen jag var ganska liten har jag haft en stor extrasläkt, min styvpappas släkt. Så jag hade dubbla farmor och farfar också. Fina människor som alltid har behandlat mig precis lika som sina andra "riktiga" barnbarn. Våran familj tillbringade mycket tid hos Ivan och Margot ute i Långträsk när jag var liten. Minnesbilderna avlöser varandra...
Vi planterade blommor på försommaren i våra egna blomrabatter min lillasyster Anne och jag. Sprang barfota på den stora grässlätten vid huset. Ibland med skräckblandad förtjusning när vi blev jagade av Margot med uppsträckta armar "HOOO, nu kommer jag och tar er!"
Den högsta farten i gungorna fick man alltid av Ivan tillsammans med den korta förmaningen "Håll i dig". Han hade ofta glimten i ögat och höll alltid på med olika projekt, stora som små. Det fanns alltid planer.
Vi satt kvällströtta i deras varma kök och fikade varmchoklad och smörgås med spisens sprakande i bakgrunden under ruggiga höstkvällar.
Otaliga är båtturerna där jag och Anne satt med våra orangea flytvästar och långa fladdrande hår. Ibland gick turen utan motor och det blev en stilla färd där endast årornas små plask mot vattnet och vårat lite tysta prat hördes. Man var alltid stilla och pratade rätt försiktigt under båtturer så var det liksom bara, jag tror vi njöt av stillheten allihopa. Vi åkte över till andra sidan sjön och badade på den långgrunda stranden. En sandbotten som jag fortfarande kan känna under mina fötter, fast och med mjuka vågiga mönster formad efter vattnets rörelser.
Åkerbär som plockades i diket av den lilla skogsvägen. Bär som eftersom träddes på långa strån där vi gick vägen fram i sakta mak i kvällssolen. Någon sten plockades och kastades ut i vattnet som fanns på bägge sidor om vägen. Ibland hittade man någon platt sten som man stolt fick att studsa ett par gånger över vattenytan.
Doften ute i den enorma vinbärsodlingen på hösten när man gick dinglandes med sin egen lilla hink mellan raderna av buskar.
Skidturer i ett gnistrande vitt snölandskap i solsken på vårkanten. Ja det finns så oändligt många minnen från den tiden om man bara ger sig tid att tänka efter. Jag kan inte komma på en enda gång när det var tråkigt och inte fanns något att göra där ute.
Tiden går och allt ändras med den. Efter två år av sjukdom gick Ivan nyligen bort och i fredags var vi på begravningen. Många minnen har dykt upp i och med det. Jag såg honom som sjuk men det är inte så jag kommer minnas honom. Jag tar någon av alla minnesbilder från förr istället. Kanske väljer jag den där han kommer från odlingarna med potatishinkar i händerna. Rutig skjorta med uppkavlade ärmar och det taggiga gråsvarta håret som svajar till i höstvinden. Eller så kanske jag tar den när han sitter vid köksfönstret med läsglasögonen långt ner på näsan. En fågelbok är uppslagen och han pekar ut vilka fåglar som syns vid fågelbordet, harklar sig och stiger upp för att hämta kikaren. Det sitter visst en fågel i ett träd längre bort och han undrar vad det kan vara för sort..

En av bitarna i släktens stora pussel är borta men som man säger i minnet väl bevarad.
Tack och sov gott...