Uppstoppade djur

När jag var liten följde jag ett par gånger med min mormor på hennes kvällsjobb som städerska på en stor skola. Medan hon städade ritade jag eller gick omkring och kikade på allt spännande som kan finnas i en tom skola. Långa ödsliga korridorer som jag gick så långt ifrån mormor som jag bara vågade, men jag tordes aldrig gå så långt att jag släppte henne ur sikte. Det absolut mest spännande i skolan var ett rum med glasdörr och glasväggar. Det var verkligen på gränsen att jag vågade gå in där, även i sällskap av mormor.. Rummet var fullt av uppstoppade djur. En gigantisk uggla som stirrade ner från sin pinne på en liten rädd 5-årig flicka med flätor, en lömsk räv med yvig svans och blanka ögon, en bäver med stora tänder och många många andra djur. Alla tycktes dom titta ner på mig, vilket djur jag än tittade på så tittade det tillbaka med glasartad svart blick. I rummet fanns även smådjur konserverade i glasburkar med vätska i och en modell av ett människoskellet i naturlig storlek. När jag gick ut därifrån var det på smått darriga ben men med en slags spänd upprymdhet. Som det stadsbarn jag var så var jag inte van vid djur överhuvudtaget och ingen i vår närhet hade ens en hund, så det här blev nog extra spännande för mig just därför. Jag är fortfarande ingen "djurmänniska". Det är många djur som är väldigt vackra ute i sin miljö och många husdjur som är fina, men jag har nog aldrig riktigt känt något stort behov av ett eget djur att sköta om. Och tänk, det där med uppstoppade djur ger mig fortfarande nästan samma känsla som när jag var en liten flicka som höll i mormors hand. Intressant och spännande att se på men fortfarande med ett litet obehag. Ett uppstoppat djur är bland det sista jag skulle vilja ha i mitt hem. Jag tycker det är konstigt att stoppa upp något som varit levande och ha det som prydnad, lite bisarrt.

När vi köpte Håkans pappas hus så blev den här rackaren kvar på en vägg i garaget. Håkan undrade om vi skulle ta in den. Ögonbrynen åkte upp i taket och jag skakade sakta på huvudet "Eh, nä tack.."

Nu för tiden bor den i Håkans boda och fastän jag vet att den sitter där så hoppar jag till varje gång jag får syn på den när jag varit och hämtat något där inne.

Jag gillar faktiskt nästan ingenting i dödadjurväg som inredningsdetaljer, varken renskinn, älghorn, kohudar, uppstoppade djur eller liknande. Jag har faktiskt ett vitt ulligt fårskinn som jag fotar bebisar på men ungefär där går min gräns på djurprydnader.

Jag hittade en så rolig bild i en jättebra barnbok som heter "Kattmössan" och är skriven och illustrerad av underbara Eva Lindström. Bilden visar precis den här inredningsstilen som jag har lite svårt för även om alla givetvis ska ha det dom gillar..

Ja, då har jag avslöjat mina känslor kring uppstoppade djur =)

Det börjar vara dags att hoppa i säng för imorgon ska Håkan på kurs och jag och tjejerna ska åka med till Luleå och gå i affärer och sen ta bussen till söta syster Sandra utanför Boden och sova där. På söndag blir vi upphämtade av Håkan igen.
Det blir nog en härlig helg men vi ska upp redan klockan sex i morgon så god natt på er!