Ju äldre man blir, desto mer gånger får man lära sig att leva utan fler och fler människor man älskar.Jag har som alla andra några som saknas, några som bara finns i det inre. En av dom är min mormor.
Det är inte svårt att väcka bilden av henne framför mina ögon. En av alla bilder är från när jag var liten. Jag sitter på hennes köksbord med benen dinglandes nerför den gröna vaxdukskanten. Mormor sitter nedanför mig, mitt emot på en stol. Hon har en liten handduk över axlarna. Bredvid mig på bordet har jag ett vattenglas, en spegel och några olika kammar. Jag sätter igång och doppar kammen i vattenglaset och kammar hennes korta brunröda hår i de mest häftiga frisyrer jag kan komma på. Mer och mer vatten tar jag, en del rinner ner över hennes igenknipna ögon och över de mjuka lite fjuniga kinderna och hon skrattar. Jag sitter så nära att jag kan känna hennes andetag mot mitt ansikte, det luktar mormor. Jag fortsätter mitt friserande och när jag tycker att jag fått till det riktigt kul håller jag upp spegeln så att hon kan se. Jag minns inte vad hon sa men jag minns stämningen och det mormorsrosslande skrattet..
Jo, min mormor saknar jag mycket ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar