Nostalgi..

Har några gånger i livet funderat över ett barnprogram jag såg som rätt liten. Jag minns att jag tyckte det var så himla bra. Hade bara små minnesbilder av programmet. Jag visste att det handlade om en familj i ett hus och att det fanns en stor fågel med också. Mycket mer än så var det inte. Tanken på det där programmet dök upp ikväll och jag satte mig och forskade vid datorn. Det tog inte så länge förrän jag hade titeln "Ballongen spricker".
"JAAA, så hette det ju!" Tjejerna hörde mitt nöjda utrop och undrade vad det var. Hittade kort därefter ett klipp på youtube. "Vänta nu tjejer så ska ni få se vilket barnprogram jag tyckte så jättemycket om när jag var liten!" Så fort jag slog på klippet började minnena falla på plats. SÅ kul att se och vilken fantastisk hjärna vi har som kan spara sånt här i nåt litet skrymsle i huvudet. Men redan efter några sekunder kände jag besvikelsen smyga sig på.. När man fick se barnen i familjen som bara var dockor så undrade jag över hur jag kunde tycka att det här var så bra. Nu kändes programmet nästan lite bisarrt. Konstigt nog så har jag inget minne av att det skulle ha varit underligt att barnen var dockor medan föräldrarna var vanliga människor. Det är väl det öppna barnasinnet som blivit gammalt och fyrkantigt med åren... Tjejerna hängde dock kvar och förundrades. Log som att dom sett något grymt konstigt. Skrattade till åt den mycket ovanliga programsnutten här och där. Liksom ett lite avvaktade skratt. Frågade sen fascinerat om jag verkligen tyckte att det var bra...
Jaa, tiderna ändras, det är då väldigt säkert. Men riktigt kul var det att få se det här lilla klippet. Det är säkert någon fler än mig som minns =)